Tulsa dog stillsammt och vackert med hjälp av ett par sprutor på Läckeby djursjukhus fredagen den 3 mars. Runt 17.30 bar vi ut vår döda vän till förberedd plats i bilen. I skymningen tisdagen den 7 mars begravdes hon i vår trädgård där hon i hela sitt liv lekt och skällt på hästarna i hagen intill. Tillsammans med vår vän Fredrik som följt Tulsa under hela hennes liv blev det en fin stund. Tjugo centimeter snö gjorde det möjligt att göra några vackra, enkla snölyktor som brann hela kvällen inom synhåll från norrförnstren i vårt hus.   

Ovan: Fem enkla snölyktor ramar in Tulsas grav nära muren mot vägen. Ett av ljusen var ett långt klockljus. Det brann hela natten och ändå var mer än hälften kvar på morgonen. Den speciella lyktan på graven fick vi i present i somras av Joyce och hennes båda barn Arvid och Alvin. Det var deras första besök i Buggemåla och deras första möte med Tulsa. Alla tre blev väldigt förtjusta i Tulsa. Sorgligt och jättefint att denna present fått detta hedersuppdrag. Gravens snölyktor var väl inom synhåll från skrädderiets norrfönster där vårt lilla enkla minnesbord finns. Kondoleansbukett, foto av mig och Tulsa som Aina hittade, en av Tulsas bollar och ett stearinljus. 

Kondoleansbuketten fick vi av Ainas äldste son Petter med familj. Dom var på fikabesök på lördagen och tog ett sista farväl av Tulsa i vedboden. Det var jättegott! Utan ett antal somrar då vi fick förtroendet att ta hand om deras båda första hundar, Maja och Tessan, hade vi nog aldrig kommit på tanken att själva skaffa hund. Dom ska ha stort tack för detta. Tulsa har varit en stor rikedom i vårt liv. 

Nedan: En meditativ bild tagen tre dygn efter Tulsas begravningen. Två av hennes favoritgosar de senaste åren: älgen och pingvinen, husses fötter med arbetskängor och den fina speciallyktan.    

Tulsa föddes den 10 juli 2005 och kom till matte Aina och husse Gustaf i Buggemåla i början på september 2005. Den 18 april 2016 konstaterades att hon hade ett allvarligt hjärtfel. Hon var rejält illa däran. Tre sorters hjärtmedicin gjorde att hon kvicknade till rejält. Men vi var från den stunden medvetna om att vi hade henne på övertid. Vi fick tio och en halv månad! Från en matchvikt på mellan 27 och 28 kg vägde hon nu 18. De sista tre veckorna hade hon gått ner över 3 kg. 

Strax efter klockan tolv på fredagen den 3 mars beställde vi tid på Läckeby för att säga definitivt farväl till Tulsa. När husse lagt på luren forsade tårarna. Avgörande var ytterligare ett snäpp av försämring som inträffade de senaste dygnen. 

Därmed blev det klart att detta var våra sista timmar med Tulsa. Vi avlöste varandra med att ligga eller sitta brevid. Lugnt, mjukt kel var gångbart in i det sista. Hon sov en del, när hon var vaken fanns det något mjukt och stillsamt frånvarande i blicken. Som om hon visste. 

Tulsa låg på 'lit-de-parad' i vedboden från fredagkväll till begravningen på tisdagkvällen. Det var enkelt att öppna påsen och vika undan filten hon var insvept i. Hon var vacker in i det sista.

På söndagen tog vi vägen inom Gunilla och berättade att Tulsa var död. Gunilla och Calle älskade Tulsa!! Dom bodde i grannhuset fram tills för knappt två år sedan. Tulsa gick ofta och hälsade på. Dom var hundvakter flera gånger när vi var ute och reste. Och deras barnbarn var väldigt förtjusta i Tulsa. Gunilla blev rejält tagen när vi berättade. Och ändå var det inte helt oväntat. Hon följde sedan med hem och tog farväl av Tulsa i vedboden. Sedan åt vi hemmagjorda semlor som Gunilla fixat och tittade på bilder från de senaste Tulsadagarna på stora TV:n. Det var väldigt gott att få denna Tulsamemorialstund med Gunilla. 

Trots att husse för sin del inte tror på någon liv efter detta var matte, husse och Gunilla överens om att Calle och Tulsa blivit jätteglada över att träffa varandra igen. Och det kändes gott att för sitt inre se Tulsas förtjusning över att på nytt få skälla på den den vackra ardennern Manne som ingick i Tulsas vardag fram till våren 2015 ("Mystiska saker händer" - "Vårlek med vatten och hästar"). Och tänk vad glad Ilse är över att få träffa Tulsa så snart efter att hon själv vandrat vidare. 

Kanske var det Tulsas sista gåva till husse att poängtera att det även för gudlösa ateister som husse är viktigt att leka med olika sorters poetiska tankar och fantasier i dödens närhet. Döden är obegriplig, precis som evigheten och oändligheten. Att vara medvetna om döden och livets ändlighet ingår i detta märkliga att vara människa. Kanske behöver vi fantasierna och tankelekarna för att hjälpligt hantera det obegripliga. Och för att bättre kunna möta sorgen - och döden! 

Nedan: Jag har alltid gillat snö sedan mitt första snömöte i november 2005 när jag var 4 månader. Jag tycker om att springa och hoppa så att snön yr. Och så gillar jag att kolla hur det luktar i snön. Husse har aldrig riktigt fattat att det är en massa skitspännande lukter i snön. Denna gång i mitten på januari när det kommit lite snö blev han extra överraskad när jag tryckte ner nosen i snön. Han trodde jag blivit för gammal och trött för denna form av noskylande nyfikenhet. Men där tog han fel! 

PS. Husse har gjort flera snöreportage från min krafts dagar. Här är två!
Tulsas snöglädje (2009)   
Tulsa - ännu mera snö (2010)  

Ovan: Oj, vad jag blev glad när Yvonne tittade in i mitten på februari. Jag älskar Yvonne! Hon har bott granngårds största delen av mitt liv. När husse åkte tillbaka till Stockholm i början på hösten 2006, efter hans friår, var jag hos Yvonne varje dag när matte jobbade under ett halvt år. Sedan passade jag på att rymma till henne och Anders och lekpolarna Ronja och Tyson när jag hade det tråkigt hemma. Och det var ganska ofta. När Yvonne kom glömde jag nästan hur trött jag var och blev nästan lika glad och svansviftande som förr. Dom bor på ett annat ställe nu så det blir inte så ofta vi träffas. Husse hade lockat hit henne med lite godis - nybakat bröd! Jag tror att det var för min skull!!  

Ovan: När husse har lämnat eller hämtat matte vid bussen har jag alltid följt med. Jag tycker dessutom att det är mysigt att åka bil. Men de senaste veckorna, från början på februari, har jag stått över ganska många gånger. Förra veckan stod jag över helt! Men måndagen den 27 februari så kände jag plötsligt starkt och intensivt att jag ville följa med husse och hämta matte. Jag klargjorde detta för husse - och han fattade! Han lyfte upp mig till min plats där bak. Jag måste tyvärr erkänna att dom sista månaderna har husse nästan alltid lyft upp mig. Bilden togs på parkeringen vid Ålem E22 när matte kommit. 

Nedan: På sistone har det varit lite så och si med såväl aptiten som orken. Jag har haft svårt att resa mig, bakbenen har varit lite motvilliga, och har allt oftare fått hjälp att resa mig. Men väl på benen har jag kunnat gå ut på tomten och kolla läget och göra lite andra nödvändigheter. De senaste dagarna så har husse eller matte allt som oftast burit fram vattenskålen till det ställe jag legat. Det är lite kluvet! Det känns mysigt och jättelyxigt! Och jag känner att husse och matte tycker jättemycket om mig - och bryr sig! Men det är lite surt att det inte är sådär självklart enkelt att resa sig och fixa lite vatten.