Klåda. Torsdagen den 24 mars hade vi
fått tid på Läckeby Djursjukhus för att kolla Tulsas klåda. Något var det – skabb eller ohyra. När jag hade skrivit in Tulsa och satt och väntade – Tulsa var kvar i bilen
på grund av smittorisk – så blev jag kontaktad av en av personalen som undrade om jag kunde tänka mig att Tulsa och jag medverkade i en TV-inspelning
av programmet Veterinärerna. Jag svarade "ja" och sedan kom videofotograf och journalist och presenterade sig.
Måndagen den 19 september sänds detta avsnitt av Veterinärerna, avsnitt 2 för säsongen,
Säsong 4.
Det visade sig
att Tulsas intensiva klåda orsakades av rävskabb. Behandlingen
var enkel. Tre ampuller som man droppade i nacken med en veckas
mellanrum. Klådan var borta redan efter några dagar. Vår
granne berättade hur behandlingen var för sådär 15 år
sedan. Då var det daglig insmörjning med salva och bad varje
dag. Oj, oj, vilken skillnad!!
Hosta. Det blev ytterligare två veterinärbesök inom loppet av en månad. Och
det med en mycket allvarligare åkomma än rävskabben.
Tulsa hade lite hosta ibland redan när vi sökte för skabben. Men den tilltog snabbt och var uppenbarligen väldigt besvärande. Så det blev ny tid på Läckeby Djursjukhus tisdagen den 5 april. Veterinären menade att det fanns två möjliga anledningar till hostan: kennelhosta eller hjärtproblem. Men tyckte att det mesta talade för kennelhosta. Men veterinären ville ändå att vi skulle lägga in en tid för en ordentlig hjärtundersökning. Man hade hört blåsljud och eventuellt mer redan vid besöket den 24 mars. Det bokades tid för hjärtundersökning till den 4 maj. Hon fick
Onsior - hundipren - för en vecka för att lindra besvären. Hostan minskade inte, den snarare tilltog. Så när medicinen var slut efter en vecka ringde
vi – fredagen den 15 april - och bad att dom skulle skriva ut mer. Kvinnan i receptionen kollade med den ansvariga veterinären.
Hjärta. Beskedet var att dom skrev ut medicin för helgen och att vi skulle komma på måndag, dvs den 18 april, för stor hjärtundersökning med ultraljud och EKG och röntgen.
Dom var väldigt bestämda med att det var alldeles för länge
att vänta till den 4 maj.
Hjärtundersökningen tog bortåt två timmar. Vi var fyra personer i rummet. Ansvarig veterinär, en djurskötare, en praktikant och jag. Det blev mycket elektroder, vändande och vridande. Tulsa skötte sig exemplariskt.
Veterinären pekade på dataskärmens Tulsahjärta och visade
att ena kammaren var förstorad och att mellanväggen med
klaffarna var ganska illa däran. Tydligen en ganska vanligt
hjärtfel hos äldre hundar. Resultatet blev att veterinären skrev ut tre sorters medicin.
Hjärtfelet vara av en typ som man i princip kan dö av när som
helst. Men de moderna hjärtmedicinerna har visat sig kunna
förlänga livet i ett och ett halvt till två år. Två sorters hjärtmedicin,
för Tulsas del Vetmedin och Digoxin, plus furix som är vätskedrivande. Det var lite trixande innan jag fick tag på
Vetmedin, en stor tuggtablett som delas.
Medicin. Tulsa
började käka medicin på måndagkvällen den 18 april. På några timmar försvann hostan. Fantastiskt! Medicinen botar inte ett gammalt och ganska skadat hjärta. Men det gör att allting fungerar bättre och hon har ingen hjärthosta. Jag förstod inte riktigt, men om hjärtat inte klarar av att pumpa som det ska så får man vätska i lungorna och då hostar man.
Det fungerar på samma sätt för djur och människor.
Tidsfrist. Det
känns som att hjärtmedicinen har gett oss en tidsfrist med Tulsa. Hon fyllde 11 år i juli. Men livet har ett slut, så även ett hundliv. Jag märker att det finns en ny sorts varsamhet och ömhet visavi Tulsa och en medvetenhet om att hennes sista stund kan komma när som helst. Hon har fallit samman två gånger sedan medicineringen började. Och då bara legat som medvetslös en halv minut innan hon kvicknat till och rest sig. När det hände för tre veckor sedan kom det ett hugg och frågan om det här var slutet. Men det var det inte. Och det var det inte heller för några dagar sedan när samma sak hände när Aina var ute och
gick med henne.
|